TransportMagasinet
bläddrar i Volkswagens familjealbum:
BUGATTI
i
t
t
a
g
Bu
Av de sexton
varumärken som
trängs i VW-koncernens familjealbum är
Bugatti tveklöst det
mest mytomspunna
och dessutom det
starkaste, snabbaste
– och dyraste.
Text: Björn Sundfeldt Foto: Bugatti
30 TransportMagasinet
VW_2_14_Bugatti.indd 30
2014-04-15 14.19
re
o
t
Etatti
g
u
B
Ettore Bugatti, 24 år
gammal och redan
teknisk direktör.
TransportMagasinet 31
VW_2_14_Bugatti.indd 31
2014-04-15 14.20
Jean Bugatti, här
20 år gammal,
hade ärvt faderns
tekniska begåvning och blev tidigt
dennes närmsta
medarbetare –
men dog dessvärre
också alltför tidigt.
Vid endast 30 års
ålder körde han
ihjäl sig när han
väjde för en berusad cyklist.
För sin andra bil
fick han medalj på
den internationella
bilutställningen
i milano 1901.
en senaste modellen av Bugatti Veyron 16.4
Super Sport har en W16-motor på 1 200 hk och
1 500 Nm och en toppfart begränsad till 415
km/h. Utan strypkoppel toppar den 431 km/h,
men då tar däcken slut efter några minuter. Veyron Super
Sport är därmed världens snabbaste gatregistrerade bil och
den räknas också som den dyraste: 1 912 500 euro, ungefär
17 000 000 kronor.
Men det är ändå billigt jämfört med vad en del av dess
föregångare betingar. En sällsynt och eftertraktad modell
som till exempel Bugatti Atlantic eller Royale kan kosta
uppåt hundra miljoner och drygt det…
Ettore Isidoro Arco Bugatti föddes i Milano den 15 september 1881 som äldste son till Carlo och Theresa Bugatti
i Milano. I den välbeställda familjen fanns många konstnärer inklusive pappa Carlo, känd skulptör och möbeldesigner. Föräldrarna hoppades att unge Ettore skulle följa i
sin fars konstnärliga fotspår, medan hans yngre bror Rembrandt – märkligt nog med tanke på namnet – borde satsa
på en teknisk karriär. Det blev tvärtom: Rembrandt blev berömd skulptör, Ettore byggde berömda bilar.
Det säger sig självt att det här i TransportMagasinet inte
finns utrymme för hela Ettore Bugattis liv och gärning i detalj, men en kort biografi och en närmare titt på några av
hans mest berömda bilar kan vi i alla fall bjuda på.
Efter skolan studerade Ettore en kort tid på Academy of
Arts i Milano, men han upptäckte snart att bilar var mer
D
T55 Roadster, Jean Bugatti 1931
32 TransportMagasinet
VW_2_14_Bugatti.indd 32
2014-04-15 14.20
intressant än konst. 16 år gammal började Ettore i stället
som lärling hos cykeltillverkare Prinetti & Stucchi och lärde
sig hur mekaniska tingestar fungerar. Han studerade aldrig
teknik på något universitet utan lärde sig bilteknik genom
praktiskt arbete på olika verkstäder.
På konstakademin hade han utvecklat sin talang för
teckning och han skissade och designade maskiner i rasande fart. Varje dag fyllde han många sidor i sina sedermera berömda anteckningsblock (över 20 000 av hans skisser finns bevarade) och han ritade inte bara bilmodeller:
Ettore spottade fram idéer om tekniska förbättringar för
allt från fiskebåtar och spagettimaskiner till medicinska
instrument och – förstås – bilar och motorer. Han tyckte
sig se utrymme för förbättringar i nästan allt och blev så
småningom innehavare av 500 patent!
Ettore byggde sin första bil, Type I, slutet av 1890-talet. För sin andra bil, Type 2, fick han medalj på den
internationella bilutställningen i Milano 1901. Den
konstruktionen väckte biltillverkaren De Dietrichs
intresse och Ettore flyttade endast 20 år gammal till
det då tyska Elsass för att arbeta som konstruktör
och teknisk direktör. Under tiden hos De Dietrich
konstruerade han flera olika bilmodeller som han
tävlade flitigt med. 1904 började han jobba hos Mathis i Strasbourg och två år senare hos gasmotortillverkaren Deutz i Köln.
1907 gifte Ettore sig med Barbara Maria Giuseppina Mascherpa, vilket med tiden resulterade i fyra barn.
Under tiden hos Deutz byggde Ettore en egen liten och lätt
bil i sin källare. Det blev Type 10, som lade grunden för Bugattis egen tillverkning. 1909 gick flytten tillbaka Elsass, där
han började bygga Bugatti-bilar i ett nedlagt färgeri som
han hyrde i staden Molsheim.
Efter första världskriget – då Bugatti byggde flygmotorer
– hamnade Molsheim i Frankrike och Bugatti räknas därför
som ett franskt bilmärke. Trots flackandet mellan olika länder förblev Ettore italiensk medborgare i hela sitt liv.
Ettore var en noggrann på gränsen till petig konstruktör
som inte gärna använde standardkomponenter. Nästan
allt, ner till minsta skruv och mutter, tillverkades om möjligt i den egna fabriken – som givetvis använde egentillverkad maskinutrustning vid tillverkningen.
1921 köpte Ettore fabrikslokalerna som han tidigare hyrt
och snart köpte han också ett slott i Molsheim. Château St
Jean blev en bostad värdig en framgångsrik bilfabrikör.
1920-talet blev Ettore Bugattis decennium. Hans tävlingsbilar Type 13 Brescia och Type 35 vann allt som var
värt att vinna. Bugattis bilar var lätta och hade avancerad
motorteknik med bland annat överliggande kamaxlar och
flerventilsteknik. Oftast var de också snygga bilar, ibland
rentav vackra, och de flesta hade den karaktäristiska hästskoformade kylarmaskeringen.
Ettore var estet, han var road av att rida och klädde sig
gärna i ridkläder även om det inte fanns en häst på flera
mils avstånd.
Ettore var också en konservativ herre som inte gärna
anammade nymodigheter som han inte själv utvecklat,
och i början av trettiotalet blev Bugattis bilar allt oftare
frånkörda av modernare konkurrenter.
Bugattis sportvagnsracer ”Tank”
fanns i flera utföranden som Type 32
(bilden) och Type 57C.
Två Type 35 leder
Monacos Grand Prix
1923. Berömd förare i
berömd Bugatti: Louis
Chiron i Type 35.
Ettores äldste son hette Gianoberto Maria Carlo men
kallades Jean. Han blev tidigt faderns närmaste medarbetare och övertog successivt allt mer av konstruktions- och
designarbetet, som han snabbt visade sig ha stor fallenhet
för. Eftersom tävlingsbilarna inte längre hängde med i konkurrensen, blev Jeans sportbilar Type 55 och Type 57 allt
viktigare för firmans intäkter – men även de blev allt svårare att sälja under depressionens 1930-tal. Men företaget
klarade sig ändå hyggligt tack vare en ökande tillverkning
av rälsbussar som drevs av den jättelika 12,8-litersmotorn
som ursprungligen konstruerats för Bugattis superlyxbil
Royale.
1937 vann Bugatti Le Mans 24-timmars lopp med en
Type 57 C ”Tank” och 1939 upprepades triumfen med samma modell. Detta räknas som Bugattis sista stora seger –
men den 11 augusti 1939, alltså bara några veckor före andra
världskrigets utbrott, förbyttes triumfen i tragedi.
Endast 30 år gammal körde Jean ihjäl sig vid en testkörning med just den Type 57 C som ett par månader tidigare
vunnit Le Mans. Jean tvingades väja för en berusad cyklist,
tappade kontrollen och sladdade med cirka 200 kilometer i
timmen in i ett träd. Han omkom omedelbart.
Jeans död medförde att Ettore tappade stinget och det
mesta av intresset för företaget. Efter andra världskriget
konfiskerade franska staten stora delar av näringslivet och
ägarna var tvungna att bevisa att de aldrig samarbetat med
de tyska ockupanterna för att få tillbaka sina företag. Ettore
fick tillbaka kontrollen över företaget 1947, men dog 66 år
gammal den 21 augusti i lunginflammation. Då hade Bugatti byggt cirka 7 900 bilar.
TransportMagasinet 33
VW_2_14_Bugatti.indd 33
2014-04-15 14.20
Ettores yngste son Roland försökte utan framgång driva
företaget vidare, men det tynade sakta bort. 1951 tillverkades de sista bilarna avsedda för försäljning och under
resten av 50-talet arbetade man sedan förgäves med olika
tävlingsprojekt för att försöka blåsa nytt liv i varumärket.
Bland annat gjorde man 1956 ett försök att ge sig in i Formel 1 med Bugatti Type 251, men Roland var inte en lika
briljant konstruktör som sin far och bror och i början av
1960-talet tvingades man lägga ned verksamheten.
1963 såldes Bugatti till Hispano-Suiza, som då huvudsakligen tillverkade flygmotorer, och 1977 dog Roland Bugatti – men inte varumärket Bugatti.
1987 köpte den italienska affärsmannen Romano Artioli
– med maffiapengar, enligt envisa rykten – rättigheterna till
namnet Bugatti. I en ny fabrik i Campo nära Modena skulle
det byggas en ny Bugatti supersportbil. Den 15 september
1991, på Ettore Bugattis 110:e födelsedag, presenterades EB
110 i Paris.
Det dröjde dock några år innan modellen började säljas
och lågkonjunkturen medförde att affärerna gick knackigt.
Efter cirka 140 byggda EB 110 gick Bugatti Automobili SPA i
konkurs 1995. Prototypen EB 112, ritad av Giorgetto Giugiaros Italdesign, kom aldrig i produktion.
Volkswagen köpte Bugatti 1998 och presenterade i rask
takt tre prototyper; EB 118 på bilsalongen i Paris, EB 218 ett
halvår senare på bilsalongen i Genève och ytterligare ett
halvår senare 18/3 Chiron (döpt efter tävlingsföraren Louis
Chiron) på bilsalongen IAA i Frankfurt.
Två år senare, på IAA 2001, är det så dags för EB 16/4 Veyron (efter tävlingsföraren Pierre Veyron). Volkswagens starke
man Ferdinand Piech hade spikat fyra kriterier för Veyron.
Den skulle toppa minst 400 km/h, ha minst 1 000 hk (den första versionen hade 1 001 hk), klara 0-100 km/h på mindre än
tre sekunder – och man skulle kunna köra till Operan i den.
Alla kriterierna uppfylldes. Volkswagen har flyttat tillbaka produktionen till Molsheim i Frankrike och där tillverkas alltså nu världens snabbaste och dyraste bil, Bugatti
Veyron 16.4 Super Sport.
Fotnot: Fordonsmärken inom VW-koncernen. Personbilar:
Audi, Bentley, Bugatti, Lamborghini, Seat, Škoda, Porsche,
Volkswagen. Mc: Ducati. Lastbilar: MAN, Scania. Vilande:
Auto Union, DKW, Horch, NSU, Wanderer.
Bugattis bästa
Företaget tynade
sakta bort. 1951
tillverkades de sista
bilarna avsedda för
försäljning.
Type 57 presenterades 1934 och räknas som
den sista ”riktiga” Bugattin, men var inte en
utan flera olika bilar. Jean Bugatti svarade för
konstruktionen och han ritade även modellens
standardkarosser. Motorn var en 3,3-liters rak
sexa med dubbla överliggande kamaxlar och
en relativt modest maxeffekt på 135 hk. Chassit var av den vanliga Bugatti-typen med stela
axlar och omvänd kantileverfjädring bak.
Type 57S var en helt omkonstruerad sportversion med ett kortare och lägre chassi. Trots
Ettores invändningar försåg Jean bilen med
en halvindividuell typ framhjulupphängning
och för att kunna montera motorn så lågt som
möjligt hade 57S torrsumpsmörjning.
57S var dubbelt så dyr som en vanlig 57:a
och den ersattes från 1938 av 57C. Under
sex år byggdes totalt 710 Type 57 i olika
utföranden. Type 57S tillverkades endast i 43
exemplar och av dem var fyra den berömda
Atlantic-modellen (bilden ovan) med en
vackert svepande kupékaross i aluminium. Två
Atlantic överlevde och finns nu i USA.
Atalante var liksom Atlantic en tvådörrars
kupé men hade inte lika avancerad design
och byggdes både på 57 och 57S-chassin i
totalt 17 exemplar.
Type 57G ”Tank” var tävlingsversionen
av Type 57 och utseendemässigt den raka
motsatsen till den vackra Atlantic.
Bugatti Veyron presenterades 2001 med
en W16-motor på 7 993 cm³ som levererade
en maxeffekt 1 001 hk (736 kW) och ett vridmoment på 1 250 Nm. Motorn har 4 turboladdare, 4 överliggande kamaxlar, 64 ventiler
och 10 kylare. Veyron klarar 0–100 km/h på
2,5 sekunder, 0–200 km/h på 7,3 sekunder,
0–300 km/h på 16,7 sekunder och 0–400
km/h på 55,6 sekunder. Den senaste modellen
Veyron SS (super sport) har 1 200 hk och
en toppfart på 431 km/h – men då smälter
däcken efter några minuter. Bugatti utvecklar
nu en efterträdare till Veyron, som väntas få
hybridmotor och ännu högre effekt.
34 TransportMagasinet
VW_2_14_Bugatti.indd 34
2014-04-15 14.20
Type 13 var Bugattis första serieproducerade bil. Den presenterades 1910 och byggdes ända till 1926. 1913 ersattes bakaxelns
vanliga bladfjädrar av omvänd så kallad kantileverfjädring,
vilket sedan blev standard på alla Bugatti.
Den lätta (450 kg) Type 13 var en framgångsrik tävlingsbil. 1914
fick den en av världens första fyrventilsmotorer och 1921 tog Type
13 de fyra första platserna vid Italiens GP i Brescia. Alla Bugattis
tävlingsbilar med fyrventilsmotor har därefter tillnamnet ”Brescia”.
Type 41 Royale skulle bli världens bästa bil.
Ettore siktade på 25 bilar för världens kungligheter.
Royale byggdes som andra Bugatti – bara mycket
större. Axelavstånd 4,3 meter och världens största
personbilsmotor: Rak åtta, treventilsteknik, en
överliggande kamaxel – 12 736 cm3! Det enorma
vridmomentet gjorde att tre växlar räckte: en startväxel, en direktväxel och en överväxel. Toppfart
drygt 160 km/h. Stel bladfjädrad framaxeln, dubbla
kantileverfjädrar bak. Gjutna aluminiumfälgar med
36 tum höga däck. Sex bilar byggdes, tre såldes
– ingen till någon kunglighet. För dyra bilar, för dåliga tider. De tre osålda bilarna behölls av familjen
Bugatti fram till femtiotalet. Alla Royale finns kvar;
två på Bugattimuséet i Mulhouse, två ägs av VW.
Type 35 var 1920-talets mest framgångsrika tävlingsbil. Byggd i
cirka 200 exemplar vann den bortåt 2 000 biltävlingar. Motorn
i Type 35 var en 2-liters rak åtta med enkel överliggande kamaxel och tre ventiler per cylinder. Senare kom kompressormatning och större motorer. Type 35 var på sin tid den enda bilen
kunde användas både på vanliga vägar och på tävlingsbanan.
Jean Bugatti, 23 år
gammal, med Bugatti
Royale nr 3, ”Cabriolet
Weinberger”.
TransportMagasinet 35
VW_2_14_Bugatti.indd 35
2014-04-15 14.20
Världens främsta Bugattiritz Schlumpf förälskade sig i bilar bakom ratten i en Type 35, den legendariska Bugatti-racern som tillskrivs två tusen segrar. Fritz körde
bland annat flera bergstävlingar i Alsace med
sin Type 35, som han köpte 1939.
På den tiden hade Fritz och hans äldre bror Hans, två
prominenta finansmän, precis investerat sin förmögenhet
i textilindustri. Deras spinneri inte långt från Mulhouse var
hjärtat i en verksamhet, som de sedan utvecklade efter andra världskriget genom en mycket
aggressiv företagspolicy.
1957 köpte bröderna ett företag
i Mulhouse, och där började sedan
Fritz i största hemlighet att bygga
upp en kollektion av gamla bilar.
Han hade en särskild förkärlek för
europeiska bilar i allmänhet och
för Bugatti i synnerhet, och för att
spåra upp så många som möjligt
bad han företagets representanter
i olika länder att agera spanare.
Genom dem kom han i kontakt
med en viss Raffaelli, en verkstadsägare i Marseille som också
samlade på Bugatti, och som nu
blev en av hans huvudleverantör.
Andra spanare letade runt om i
Europa och vissa även i USA. 1962
fick Fritz veta att en rik amerikan,
John W. Shakespeare, skulle sälja
en kollektion som bestod av minst
30 Bugatti, inklusive en av sex
byggda Royale. Schlumpf bjöd 70
000 dollar, Shakespeare begärde
100 000. De två herrarna möttes
aldrig, men under två år förhandlade en expert med säljaren och
beräknade värdet på bilarna med
utgångspunkt från deras kondition, som ibland var riktigt dålig.
Expertens rekommendation var
att inte köpa alla bilarna, men
Fritz lyssnade inte. Han ville ha
bilarna – och han ville ha alla!
1963 kunde de två parterna enas
om ett pris på 75 000 dollar och på våren 1964 skeppades
bilarna till Mulhouse. Men Fritz hade inte rullat tummarna
under den långa förhandlingen. När Hispano-Suiza 1963
köpte resterna av Bugatti av Ettores son Roland, lyckades
Fritz köpa Ettores gamla Royale Coupé Napoléon plus flera
andra bilar, motorer, reservdelar och arkiv.
På bara några år hade Fritz fått ihop en samling om 560
fordon. Eftersom många av bilarna behövde en total över-
F
Överst den berömda
Type 35, därunder
”hängande bilar” i
entrén och exempel på
variationen av bilar, allt
från sent 1800-tal till
Formel 1. Bilsamlingen
hölls länge hemlig,
här en tidig bild från
brödernas ”garage”.
36 TransportMagasinet
VW_2_14_Bugatti.indd 36
2014-04-15 14.21
-
museum – en schlumpf
Att samla bilar är en
dyr passion och på
70-talet blev det kris
inom textilindustrin.
I princip står bilarna
efter ålder, man kommer in vid de äldsta och
vandrar mot modernare
tider. Ovan glänser
klenoden Bugatti Royale
Coupe Napoleon, en av
sex byggda. Här finns
även restaurang och
välsorterad bokhandel.
syn, rekryterades 30 mekaniker, karossreparatörer och sadelmakare för att renovera klenoderna. Fritz hade sina bilar
i fabrikens lagerlokaler i Mulhouse, men bara en handfull
utvalda kände till bilskatten. I slutet av 60-talet började Fritz
dock planera för att göra om sin samling till ett museum.
Att samla bilar är en dyr passion och på 70-talet blev det
kris inom textilindustrin. 1976 gick de anställda hos bröderna
Schlumpfs företag ut i strejk för att protestera mot arbetslösheten. Detta blev början på ”The Schlumpf Affair”. Oförmögna
att möta arbetarnas krav, och förföljda av kronofogdar och domstolsorder, flydde bröderna till Schweiz.
Arbetarna ockuperade fabriken
och hittade den fantastiska kollektionen i lagerbyggnaden. De gav
den namnet ”Museum of the Workers” och erbjöd fritt tillträde för
allmänheten mellan 1977 och 1979.
Det var en gest som gav de strejkande mycket sympati, samtidigt som
de arbetade för att sälja fordonssamlingen för att betala av företagets skulder och driva det vidare.
Undersökningar visade på en
hel del tvivelaktiga affärer. De 26
miljoner franc (då ungefär lika
mycket i kronor) som det kostat
att reparera bilarna och påbörja
byggandet av ett museum, hade
mestadels betalts av företaget; ett
klart fall av bedrägligt nyttjande av
företagets tillgångar.
För att förhindra att bilarna såldes och skingrades bestämde en
domstol att bilarna inte fick lämna
franskt territorium. Sedan oktober
1980 förvaltas muséet av ”Proprietary Association for the National
Motor Car Museum”, ett konsortium bestående av bland andra
kommunen Mulhouse, handelskammaren och den franska automobilklubben.
1982 öppnade museet för
allmänheten. Och 1989 stipulerade Paris appellationsdomstol att orden ”Collection Schlumpf” skulle läggas till i museets officiella
namn – utan Fritz Schlumpf hade det ju inte funnits.
Bilsemester i Europa? ”Collection Schlumpf” är ett måste:
www.citedelautomobile.com/ Om du inte fått nog finns mer:
www.bilmagasinet.dk/pages/1131. Ingen komplett lista, men
en bra början.
TransportMagasinet 37
VW_2_14_Bugatti.indd 37
2014-04-15 14.21